Semester

Idag är första dagen på mina lediga fem veckor. Snart har jag arbetstränat i ett helt år. Det är inte alla som har tur att kunna göra det så länge. Jag är himla tacksam över att jag efter en tid lyckats omge mig med männsikor som förstår att det tar tid att komma tillbaka efter en svår utmattning och lång tids sjukskrivning.
 
Det viktigaste jag har lärt mig ännu är att jag inte kommer att komma tillbaka som förut. Det går inte att jämföra den gamla Sara med Sara 2.0 när det gäller arbetslivet. Trots att jag haft alla förutsättningar att långsamt gå upp i arbetstid så säger kroppen och knoppen ifrån så fort jag ökar till mer än 60%. Om det är stressigt och jag har normal arbetsbörda (dvs med vanliga deadlines och krav ungefär som normalt) så orkar jag inte mycket mer än 50%. Så är det. Jag som börjar förstå hur jag fungerar och vad som händer kände ju detta men för att bevisa hur det går gick jag upp för mycket i tid, försökte närma mig heltid. I princip alla gamla utmattningssymptom kom tillbaka ganska omgående. Jag kunde inte laga panerad fisk och potatis till middag exempelvis, det var så många moment, så många kastruller och saker som skulle göras samtidigt att min sambo fick hoppa in och avsluta. Nacken, axlarna, käkarna, ryggen, kroppen, huvudet. Usch. Jag orkade ingenting och började stänga av ljud. Bara sov när jag kom hem. Så det går alltså inte just nu, antagligen inte på väldigt länge, kanske aldrig.
 
Jag känner att jag har skrivit av mig i den här bloggen. Bearbetat och satt ord på känslor. Nystat ut och fått mer ordning. Behovet att skriva om utmattning har ersatts av behov att skriva om annat. Jag är så glad att jag fortsatt att skriva mig genom detta för det är ju jag, vad jag gillar mest. Kanske jag tittar in här då och då och uppdaterar lite för mig själv om behovet uppstår eller om jag trillar dit igen. Annars finns jag på @sarawiththewords på instagram med dikter. Hoppas att ni som läst här har en sommar som är vad ni behöver och vill. Hoppas att ni har lugn och ro. Jag önskar er allt gott!

Att förstå

Technology, Music, Sound, Audio
 
Det är så himla konstigt att förstå. Känner alla såhär - hur kunde just jag gå in i väggen/drabbas av utmattning? Jag trodde att jag hade fattat och gått vidare men ibland kommer en slags förundran över mig, hur kunde det bli såhär? Fattar liksom inte riktigt. Det gick så snabbt på slutet, livet, innan jag kraschade. Nu några år senare är det som att det där snabba spelas upp i mitt minne igen extra långsamt, historien vecklar liksom ut sig och blir en berättelse för mig själv att lyssna på. Jag. Det här hände faktiskt mig, min familj. Det här gjorde jag. Såhär var det. Då och då drabbar den mig, den här förundran. Jag måste stanna upp och liksom gå igenom det igen i mitt huvud för att kunna förstå. Jag kan aldrig gå tillbaka till det som var innan. Aldrig. Så konstigt...
Blev förkyld i helgen. Antar att jag kan ha varit extra skör pga sömnbrist och alla baciller som tagit över kroppen. Låg i soffan och orkade ingenting förutom att se på film. Bredvid satt en frisk och pigg 6-åring som hade så mycket att berätta och bubblade av energi. Mitt gamla jag hade kunnat hantera det. Men inte nu. Jag klarar inte av alla ljud samtidigt. Ljud från tv:n, ljud från barn, ljud från annat. De krockar och gör så ont i mitt huvud. Klarar det inte. Så kommer det väl alltid att vara mer eller mindre. Jag måste gå undan och ha helt tyst i långa stunder för att klara av kortare stunder babbel igen. Ibland tänker jag på hur onödigt det är, att det blivit så. Stackars barn liksom... Uppväxt med att konstant höra detta tjat om att sänka volymen, prata tystare, var tyst etc. Usch. Men då hamnar jag i det där med dåligt samvete för ungefär allt. Usch igen. Vilken röra. Idag behöver jag vara snäll med mig själv känner jag. Och njuta av tystnad i ett mörkt rum.

Sol från mitt fönster

Det är vår. Det är lite tungt just nu. Jag försöker att vila mest hela tiden. Tror att jag har tränat för mycket. Det är lätt att vilja så mycket, försöka bli starkare, ha muskler som orkar när det är jobbigt. Men jag slog bakut. Orkar inte alls helt plötsligt och kroppen värker. Men det är vår ändå och jag ser sol från mitt fönster. Sörplar kaffe och samlar kraft att hämta från förskolan. Ni som vet, ni vet.

utbrandheten.blogg.se

Det här är en opretentiös, personlig och ibland positiv blogg om att drabbas av utmattning.

RSS 2.0