Svårt att skriva om
Jag har ett inlägg som har gnagt inom mig en tid. Jag har formulerat det och raderat, börjat om och tagit bort. Nu känner jag att det här bloggandet ändå har ett bäst-före-datum så jag kan lika gärna få det ur mig.
Jag har länge funderat över detta med barn och huruvida jag/vi ska skaffa ett till barn, om vi skulle kunna det. Kanske är det grubbel helt i onödan, kanske kan jag inte bli gravid igen, det är ju svårt att veta i förväg. Men hursomhelst. De flesta föräldrar går ju igenom tunga perioder med sin barn några eller flera gånger. Livet med vår numera 5-åring var ganska turbulent den första tiden, barnintensiven, kolik, lite problem av olika slag. Jag tänker ibland att grunden till den utmattning jag hamnade i kanske hamrades in här, när jag fick barn, bland alla sömnbrist och amningsproblematik. Jag trivdes inte särskilt bra med att vara hemma med bebis. Skrik, ångest, grubbel och en skörhet i det mesta är ord som jag förknippar med de första månaderna. Andra ord som liksom skymdes undan och har lyst desto starkare såhär i efterhand är bebislukt, total kärlek, små skrynkliga fingrar som griper tag och aldrig släpper. Jag bestämde mig för några år sedan för att det inte skulle bli fler barn. Min sambo höll med. Vi hade fullt upp. Sedan blev jag sjuk och var sjuk länge. Jag orkade inte mycket men något som jag orkade var att rensa bort bebissaker, skänka bort eller sälja. Göra bokslut och tala om för andra att nu är det färdigt, det blir inga syskon.
För en tid sedan började min livmoder och mina hormoner göra uppror. Har blivit smått bebisgalen. Jag älskar bebisar även om jag knappt orkar hålla dem i långa stunder. Jag tittar på bebisklipp och bilder. Tänker på hur magiskt och fint det skulle kunna vara. Tänker på hur min dotter skulle älska att få ett syskon. Kanske skulle vi inte alls få en liten krasslig kolikunge utan en lugn bebis som sover bra och är glad (hoppas att det framgår att jag älskar min fdkolikunge över allt annat). Och kanske inte. Jag är 36 år nu. Det finns inte hur mycket tid som helst kvar. Dessutom har vi en 14-åring (mitt bonusbarn) och en 5-åring. Jag vill inte ha alltför stor ålderskillnad igen. Vi borde ha lärt oss något och vi vet att bebistiden är ganska kort. Men samtidigt har vi snart ett skolbarn, snart "slipper" vi en massa krångel som småbarnsåren innebär. Men samtidigt så missar vi ju allt det fantastiska.
Det är så himla sorgligt... Dels att jag kanske inte orkar med ett till barn och att jag kanske inte ens fysiskt orkar genom en graviditet. Dels att jag känner att jag förvägrar mitt barn möjligheten till ett syskon. Jävla dåliga samvete! Livet börjar ju ordna upp sig nu. Jag återhämtar mig. Kommer att kunna återgå till arbetslivet. Är en bättre förälder, orkar mer. Ska jag förstöra det genom att utsätta oss alla för risken att samma sak skulle hända igen? Att jag skulle bli utmattad igen men nu istället en dålig förälder till tre barn? Kanske skulle jag bara slå bort de där tankarna på syskon och tänka på hur bra vi börjar få det nu. Men samtidigt går det ju inte att vänta så länge till, om det ens går. Jag vet inte...
Jag är vimsig och otydlig känns det som. Det är för att det är så svårt att formulera sig kring detta. Men jag behövde bara lufta de här tankarna. Önskar att någon känner igen sig. Önskar att någon kan berätta hur de har tänkt.
Jag både känner igen mig och inte. Jag tror också att min sjukdom kommer mycket från bebisåren. Mycket beroende på att jag hade två jättejobbiga graviditeter, med sjukhusvistelser både före och innan förlossning (båda kejsarsnitt), tarmvred, foglossning från helvetet mm. Dessutom var båda mina tjejer mycket sjuka när de var små, så vi hade nästan klippkort på akuten ett tag. Det var magproblem, amningproblem, förstoppning, astma, krupp, allergi mm. Jag kände aldrig det här rosa skimret som man ska känna när man blivit mamma. Det var ärligt talat skitjobbigt. Nu låter det som jag inte älskar mina barn, men det gör jag! Men jag törs erkänna att det var (och ibland fortfarande är)jävligt jobbigt med barn. När jag hade kommit tillbaka i heltid på jobbet efter andra mammaledigheten så tog det två veckor innan jag brakade med ett hjärta som slog jättekonstigt. Det är tre år sen snart.
Vi har bestämt definitivt att vi inte ska ha fler barn. Min kropp klarar inte av det på nåt sätt. Men jag kan förstå att det är jobbigt för dig som har funderingar på en till. En anledning till att jag inte vill ha fler är min ålder (43), och en annan är att jag ständigt har dåligt samvete för allt jag inte orkar göra med de barn jag har nu.
Jag känner också igen den där funderingen om att man ska ge sitt barn ett syskon. Hade jag inte känt det så hade vi kanske inte skaffat två, p g a min första krångliga graviditet. Så jag förstår precis hur du tänker.
Ta dig tid att tänka färdigt. Då kommer nog rätt beslut till dig till slut.