Vad folk säger när jag berättar att jag är utmattad

 
 
Direkt jag accepterade diagnosen utmattning bestämde jag mig för att vara öppen med det. Jag har alltid talat om varför jag är sjukskriven, för mina elever, på förskolan, på fester (inte så ofta jag gått på fest de senaste 2 åren, men ändå), i alla sociala sammanhang och nu på min arbetsträning. De reaktioner jag brukar få är följande:
 
1. Pinsam tystnad, eller kort kommentar av typen "Jaha". Det händer väldigt sällan och då av människor som säkert är osäkra på hur de ska kommentera och/eller tycker att jag är alldeles för privat.
 
2. Personen jag pratar med berättar att de nästan har varit där själv och att de förstår precis hur det känns. Sedan beskriver de hur de var hemma från jobbet en vecka på grund av hjärtklappning eller hur jobbigt det var när de hade stukat höger handled och inte kunde jobba ordentligt en kort tid. Jag försöker att inte bli provocerad av sådant, allt är ju relativt, men ibland är det svårt att inte vilja diskutera skillnader mellan en veckas sjukskrivning och, säg, ett år.
 
3. Personen jag pratar med berättar om sin egen hälsa och frågar ut mig om olika symptom. Efter en tids samtal visar det sig att hen själv är väldigt stressad, har svårt att sova och inte mår särskilt bra. Det här är ganska vanligt. Jag brukar såklart be personen att ta hand om sig, lyssna på kroppen och försöka förändra situationen på olika sätt. När vårt samtal är slut brukar jag få en blick med huvudet på sned av den andra eller en klapp på axeln.
 
4. Den andra personen blir upprörd och förfärad över hur hemskt och hur vanligt det är med utmattning. Antingen hamnar diskussionen i hur skolans värld fungerar eller i hur dagens samhälle ser ut. När vi pratar om skolan så redogör hen för hur skolan borde fungera alternativt försökrar mig om vilken bra förälder hen själv är som inte ringer eller mailar sitt/sina barns lärare hela tiden. När vi pratar om dagens samhälle så redogör hen antingen för hur skillnaden är mellan då och nu (särskilt om det är en äldre person jag talar med) eller om hur jag/vi borde ändra saker i våra liv, tex ang mobiltelefoner, träning, kost, var vi ska bo eller hur vi ska arbeta. Det finns även en kombination, personer som diskuterar både skolans värld och dagens samhälle, till exempel äldre människor som har arbetat som lärare på 70-talet och nu gör något annat.
 
5. Det visar sig att den jag talar med själv har varit sjukskriven eller har en närstående som har samma diagnos som jag. I de här fallen blir det en intern diskussion kring sjukvård, försäkringskassan, medicinering, rehabilitering och olika förändringar i livet. För mig är det jätteintressant att höra om hur andra människor har gått vidare, om de fallit tillbaka i ytterligare sjukskrivning, bytt arbete, gått ner i arbetstid och så vidare.
 
Känner du igen dig i de här reaktionerna? Har du kanske fått någon annan - berätta gärna!
 
 
 
bylittlenea.blogg.se
2016-10-05 @ 14:57:26
URL: http://bylittlenea.blogg.se/

Jag känner verkligen igen mig i alla varianterna. Har stött på allihop. Har märkt mer och mer på jobbet att kollegor kommer fram och frågar mig om symtom osv när de hittar mig ensam vid tex kaffeautomaten. Det är så många som är stressade och mår dåligt av det, ändå pratar vi inte alltid om det med varandra. De allra flesta har någon i sin närhet som varit med om något liknande och några som själva har varit utmattade... så sorgligt egentligen. Därför är det nog bra att öppna upp och prata mer om det. Hur det känns och yttrar sig. Bra inlägg :) Kram

Svar: Jag tycker också att det är många som verkar stressade och frågar kring symptom. Så tråkigt att vi mår så dåligt... Men ja, vi har allt att vinna på att prata mer. tack, vad glad jag blir att du tycker om inlägget. Kram!
Sara

Anonym
2016-10-07 @ 08:25:26

Känner igen alla. En sak: jag mår inte heller så bra men det det är ju inget jag håller på att prata om hela tiden... Tack för den kängan liksom. Jag tycker det är vanligt att folk frågar men inte vill höra svaret. Samma person säger nästan varje gång vi ses: Hur är det, hyfsat eller? Jag brukar också vara ärlig när folk frågar även om vi inte känner varandra så väl. I alla fall när jag orkar.

Svar: Ah, den där kommentaren har jag klarat mig från men har hört den i andra sammanhang. Spontant blir det lite extra dumt att säga så till en utmattad person, vi har ju tillräckligt svåra problem att inse när vi inte mår tillräckligt bra, balans mellan aktiviteter och allt sånt - vi behöver ju prata om att vi inte orkar eller inte mår bra! Så tycker jag iallafall. Ta hand om dig, kram!
Sara




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

utbrandheten.blogg.se

Det här är en opretentiös, personlig och ibland positiv blogg om att drabbas av utmattning.

RSS 2.0