Direkt jag accepterade diagnosen utmattning bestämde jag mig för att vara öppen med det. Jag har alltid talat om varför jag är sjukskriven, för mina elever, på förskolan, på fester (inte så ofta jag gått på fest de senaste 2 åren, men ändå), i alla sociala sammanhang och nu på min arbetsträning. De reaktioner jag brukar få är följande:

 

1. Pinsam tystnad, eller kort kommentar av typen "Jaha". Det händer väldigt sällan och då av människor som säkert är osäkra på hur de ska kommentera och/eller tycker att jag är alldeles för privat.

 

2. Personen jag pratar med berättar att de nästan har varit där själv och att de förstår precis hur det känns. Sedan beskriver de hur de var hemma från jobbet en vecka på grund av hjärtklappning eller hur jobbigt det var när de hade stukat höger handled och inte kunde jobba ordentligt en kort tid. Jag försöker att inte bli provocerad av sådant, allt är ju relativt, men ibland är det svårt att inte vilja diskutera skillnader mellan en veckas sjukskrivning och, säg, ett år.

 

3. Personen jag pratar med berättar om sin egen hälsa och frågar ut mig om olika symptom. Efter en tids samtal visar det sig att hen själv är väldigt stressad, har svårt att sova och inte mår särskilt bra. Det här är ganska vanligt. Jag brukar såklart be personen att ta hand om sig, lyssna på kroppen och försöka förändra situationen på olika sätt. När vårt samtal är slut brukar jag få en blick med huvudet på sned av den andra eller en klapp på axeln.

 

4. Den andra personen blir upprörd och förfärad över hur hemskt och hur vanligt det är med utmattning. Antingen hamnar diskussionen i hur skolans värld fungerar eller i hur dagens samhälle ser ut. När vi pratar om skolan så redogör hen för hur skolan borde fungera alternativt försökrar mig om vilken bra förälder hen själv är som inte ringer eller mailar sitt/sina barns lärare hela tiden. När vi pratar om dagens samhälle så redogör hen antingen för hur skillnaden är mellan då och nu (särskilt om det är en äldre person jag talar med) eller om hur jag/vi borde ändra saker i våra liv, tex ang mobiltelefoner, träning, kost, var vi ska bo eller hur vi ska arbeta. Det finns även en kombination, personer som diskuterar både skolans värld och dagens samhälle, till exempel äldre människor som har arbetat som lärare på 70-talet och nu gör något annat.

 

5. Det visar sig att den jag talar med själv har varit sjukskriven eller har en närstående som har samma diagnos som jag. I de här fallen blir det en intern diskussion kring sjukvård, försäkringskassan, medicinering, rehabilitering och olika förändringar i livet. För mig är det jätteintressant att höra om hur andra människor har gått vidare, om de fallit tillbaka i ytterligare sjukskrivning, bytt arbete, gått ner i arbetstid och så vidare.

 

Känner du igen dig i de här reaktionerna? Har du kanske fått någon annan - berätta gärna!