Arbetsträningens toppar och dalar

 
Nu är jag inne på min tredje vecka - yippie! Jag arbetstränar varannan dag och vilar emellan vilket passar mig utmärkt. De där vilodagarna behövs verkligen och är fyllda av just vila. Jag trivs väldigt bra på min nya arbetsplats och tycker att det är jätteroliga och stimulerande arbetsuppgifter som jag har också. Vi är ett litet gäng och vi sitter på ett vackert kontor med fin utsikt. Det är så kul att småprata med och lära känna andra.
 
Jag har arbetstider som sträcker sig över lunchen också, så att jag har lunch på jobbet och det känns både lyxigt och svårt. Jag tycker nog att lunchen är det svåraste och det som tar allra mest energi av mig men som också är viktigt att träna på. Det känns väldigt lyxigt att ha lunch i en timme, att verkligen sitta ner med andra vuxna människor och i lugn och ro småprata medan en långsamt äter sin medhavda mat. istället för att kasta i sig potatisbullar i matsalen på 10 minuter och sedan vara rastvakt eller kopiera papper. Men jag har så svårt att vänja mig vid denna lyx, blir så stressad av lugnet. Knäppt, eller hur? Vanans makt som gör sig påmind antar jag. Det blir tydligt hur jag går in i samma roller och mönster som senast när jag arbetade. Jag har alltså jättesvårt att vara avslappnad på lunchen för att jag är så van att stressa under lunchen senast jag jobbade. Dessutom är jag inte van vid det sociala. Det är flera olika människor från andra företag som lunchar i samma rum så det kan vara olika personer som sitter där varje dag. Sådant tar energi från mig. Jag har varit ensam så länge. Är inte van, blandar ihop namn och anstränger mig så för att vara trevlig, lyssna och bara vara trevlig, men det liksom suger ur energi från mig på insidan. En sak som jag har märkt är hur svårt det är med övergångar mellan aktiviteter. Att ha suttit och skrivit på datorn och sedan plötsligt sitta bland människor som pratar. Det tar lite tid för mig att ställa om.
 
Medan jag skriver detta märker jag att energin tar slut, det blir stavfel och jag blir virrig. Så får det vara just nu. Arbetsträningen tar den mesta energin och det övriga får vara on hold. Skriver mer en annan dag. Nu: vila och mer kaffe.
 
 

Svårt att skriva om

 
 
Jag har ett inlägg som har gnagt inom mig en tid. Jag har formulerat det och raderat, börjat om och tagit bort. Nu känner jag att det här bloggandet ändå har ett bäst-före-datum så jag kan lika gärna få det ur mig.
 
Jag har länge funderat över detta med barn och huruvida jag/vi ska skaffa ett till barn, om vi skulle kunna det. Kanske är det grubbel helt i onödan, kanske kan jag inte bli gravid igen, det är ju svårt att veta i förväg. Men hursomhelst. De flesta föräldrar går ju igenom tunga perioder med sin barn några eller flera gånger. Livet med vår numera 5-åring var ganska turbulent den första tiden, barnintensiven, kolik, lite problem av olika slag. Jag tänker ibland att grunden till den utmattning jag hamnade i kanske hamrades in här, när jag fick barn, bland alla sömnbrist och amningsproblematik. Jag trivdes inte särskilt bra med att vara hemma med bebis. Skrik, ångest, grubbel och en skörhet i det mesta är ord som jag förknippar med de första månaderna. Andra ord som liksom skymdes undan och har lyst desto starkare såhär i efterhand är bebislukt, total kärlek, små skrynkliga fingrar som griper tag och aldrig släpper. Jag bestämde mig för några år sedan för att det inte skulle bli fler barn. Min sambo höll med. Vi hade fullt upp. Sedan blev jag sjuk och var sjuk länge. Jag orkade inte mycket men något som jag orkade var att rensa bort bebissaker, skänka bort eller sälja. Göra bokslut och tala om för andra att nu är det färdigt, det blir inga syskon.
 
För en tid sedan började min livmoder och mina hormoner göra uppror. Har blivit smått bebisgalen. Jag älskar bebisar även om jag knappt orkar hålla dem i långa stunder. Jag tittar på bebisklipp och bilder. Tänker på hur magiskt och fint det skulle kunna vara. Tänker på hur min dotter skulle älska att få ett syskon. Kanske skulle vi inte alls få en liten krasslig kolikunge utan en lugn bebis som sover bra och är glad (hoppas att det framgår att jag älskar min fdkolikunge över allt annat). Och kanske inte. Jag är 36 år nu. Det finns inte hur mycket tid som helst kvar. Dessutom har vi en 14-åring (mitt bonusbarn) och en 5-åring. Jag vill inte ha alltför stor ålderskillnad igen. Vi borde ha lärt oss något och vi vet att bebistiden är ganska kort. Men samtidigt har vi snart ett skolbarn, snart "slipper" vi en massa krångel som småbarnsåren innebär. Men samtidigt så missar vi ju allt det fantastiska.
 
Det är så himla sorgligt... Dels att jag kanske inte orkar med ett till barn och att jag kanske inte ens fysiskt orkar genom en graviditet. Dels att jag känner att jag förvägrar mitt barn möjligheten till ett syskon. Jävla dåliga samvete! Livet börjar ju ordna upp sig nu. Jag återhämtar mig. Kommer att kunna återgå till arbetslivet. Är en bättre förälder, orkar mer. Ska jag förstöra det genom att utsätta oss alla för risken att samma sak skulle hända igen? Att jag skulle bli utmattad igen men nu istället en dålig förälder till tre barn? Kanske skulle jag bara slå bort de där tankarna på syskon och tänka på hur bra vi börjar få det nu. Men samtidigt går det ju inte att vänta så länge till, om det ens går. Jag vet inte...
 
Jag är vimsig och otydlig känns det som. Det är för att det är så svårt att formulera sig kring detta. Men jag behövde bara lufta de här tankarna. Önskar att någon känner igen sig. Önskar att någon kan berätta hur de har tänkt.
 
 

Att energiplanera

 
Jag har länge hållt på med energiplanering. Alltså att jag försöker kartlägga hur mycket energi jag har att hushålla med och vad den ska räcka till. Till exempel på helgen är det ett måste. Om jag vet i förväg att vissa saker ska ske, till exempel att det är kalas eller dansträning och nåt annat, så kalkylerar jag hur mycket energi det tar av mig (ljud ger höga avdrag direkt, då vet jag att jag måste vila flera timmar efter, eller att jag inte alls kan klara av en sån aktivitet, barnkalas är exempelvis omöjligt).
 
Imorgon åker min sambo bort och kommer hem på tisdag kväll. Därför försöker jag nu skissa på hur detta dygn ska klaras av på bästa sätt, för mig och barnen, när jag dessutom arbetstränar. Jag vet ungefär vad jag måste göra. En del saker vet jag direkt hur mycket energi det tar, t.ex tiden från hämtning på förskolan tills att middagen är avklarad - puh. En del saker går inte att planera och en del andra saker har jag inte riktigt koll på hur jag klarar ännu, t.ex arbetsträningen som är en ny aktivitet. 
 
Det här som jag beskriver, hur jag försöker planera och kartlägga, är självklart för mig och jag har gjort så väldigt länge, tänker inte så mycket på det. Men jag nämnde det för någon häromdagen som kommenterade att det är så märkligt att liksom tänka på hur mycket energi saker tar. Ja, det kanske det är. För någon som är frisk. Och det kanske känns konstigt till en början. Men för mig är det nödvändigt och jag tror inte att jag är den enda som har en hemlig "energidagbok".
 
 

utbrandheten.blogg.se

Det här är en opretentiös, personlig och ibland positiv blogg om att drabbas av utmattning.

RSS 2.0