Idag är det 2 år sedan jag blev sjukskriven. 2 år sedan jag kraschade. 2 år sedan livet förändrades på ett sätt som jag aldrig hade kunnat förutspå. Såhär skrev jag för 1 år sedan:

 

"Idag har jag varit sjukskriven i ett år. Såhär är det: Tröttheten förlamar hela kroppen. Det värker i nacken, ryggen, axlarna, höfterna, käkarna, nästan överallt. Huvudet känns luddigt. Jag sover och vaknar och försöker sova och är alltid trött. Har alltid sovit för litet. Aldrig utvilad. Det knakar när jag går. Ena höften känns som att den ska vika sig när jag lägger tyngd på den. Jag kan inte vrida huvudet i sidled och om jag försöker nicka så låter det som att nacken ska lossna.

Jag minns inte saker. Det är helt blankt och tomt. Namn, nummer, platser, viktig information eller vardagliga småsaker som vänner berättat. Jag försöker skriva ner sådant jag måste ha koll på. Sen glömmer jag var dessa lappar finns. Då gråter jag. Gråter och tänker på hur jag brukade vara förut. Hur jag kunde ha koll på hundra saker, jonglera många bollar i luften, laga mat, prata i telefon, leka med barnet och ha styrelsemöte samtidigt. Nu kan jag nästan ingenting. Men jag försöker att le när jag träffar någon. Säga hej. Koppla ihop ansiktet med ett namn. Låtsas som att jag mår bra. Jag tycker inte synd om mig själv, men jag skäms. För så gör nog en del som är presterare och har svårt att säga stopp och nej. Jag tycker att det är helknasigt att samhället består av så många sönderstressade och utmattade personer i yngre och yngre ålder. Överallt finns vi. Något är allvarligt fel. Det går inte att klämma in hur mycket som helst i ett liv. Till slut tar det stopp. Och vägen upp kan vara långsam. Och tar väldigt lång tid."