Att ta sig till oaserna
När det blivit för mycket, när hjärnan stänger av, när kroppen säger ifrån, när jag vet att det är dags att avbryta och sätta stopp för allt annat än vila, då funderar jag över mina oaser. Det där som ger energi, som hjälper, kan ju vara olika saker vid olika tillfällen. Kanske något som hjälper en gång stjälper en annan? Det jag menar är att det för mig ibland är svårt att hitta rätt recept, när är en middag hos en vän precis vad jag behöver och när är det helt fel. När är en lång promenad en energikick och när gör det att jag går över trötthetsgränsen? Balansen, återigen. Jag hade fått till ganska bra koll på mina oaser när jag bara var hemma. Men nu när jag arbetstränar är det väldigt annorlunda. Jag är så mycket tröttare och jag får så många intryck under dagen. Förut kunde en jättebra sak vara att gå på bio (ensam, jag orkar inte annat). Det kunde vara vad som höll mig uppe under en trött eftermiddag med gnälligt barn, tanken på att lämna hemmet och sitta i en biofåtölj och gå in i en annan värld en stund. Förra veckan skulle jag aldrig ha orkat det. Sedan jag började arbetsträna har jag blivit väldigt osocial. Helt logiskt. Nu är det andra oaser. Tysta promenader. Knappt någon träning, är för trött. Långa varma bad.
Jag vet att det är en process, en himla omställning. Just nu känns det orimligt och ofattbart att kunna jobba på riktigt mer än 4 timmar varannan dag. Så kommer det naturligtvis inte att vara alltid. Små steg. Hålla fokus på vad som är nu, på det jag kan kontrollera. Men ändå, ibland. Tanken på att arbeta på riktigt många många timmar finns ju där, att det ska vara en verklighet någon gång. Gulp. Oaser.
Om en knapp månad ska jag resa bort med en vän. En weekend i Berlin. Jag längtar, det ska bli så roligt med tid att prata, att gå ut och äta gott (älskar för övrigt mina prioriteringar - mat!), att gå på museum, strosa runt i en ny stad. Men hur ska jag orka? Under de två senaste veckorna har jag tackat nej och ställt in saker för att jag är så trött. Jag har knappt orkat röra mig när jag inte arbetstränat. Så jag hoppas att det vänder lite, att det går framåt lite. För tanken på Berlin har varit en hägrande oas och jag vill gärna ha den så. Jaja, det blir som det blir, worst case scenario - en vacker utsikt på Berlin från hotellrummet.
Min läkare sa till mig att arbetsträningen kommer att vara tung, en omställning till en början, men att hen tror att jag kommer att se framsteg ganska snabbt. Jag vet inte vad ganska snabbt är och det ville jag inte fråga om pga rädsla för att vilja vara duktig flicka och prestera så bra, eller gärna bättre än vad som förväntas av mig. Men jag vill gärna se en liten glimt de kommande två veckorna, en strimma av att det första tunga har vänt. Och arbetsträningen? Jag är så glad att det belv på just denna arbetsplats, det är så stimulernade, utmanande och ändå lagom. Det kommer att bli bra, visst?!
