Jag är så tacksam. Nästan obeskrivligt tacksam. När jag ser tillbaka på hur mitt liv har förändrats de två senaste åren så känner jag mig nästan som en karaktär i en film som blivit omvänd efter ett fängelsestraff och i friheten hittat rätt väg i livet (i den typen av film känns det som att det ofta är Gud som är rätt väg?).

 

Det jag är allra mest tacksam över är nog alla eoner av tid jag plötsligt kan ägna till barnen, främst den lilla som har sluppit långa dagar på förskolan och fått extra sovmorgnar.

 

Nästan lika högt på min tacksamhetslista står insikten om vad jag inte ska arbeta med. För det är i sig ett steg närmare att hitta nya vägar att gå.

 

En tredje sak jag är tacksam över är möjligheten att utveckla eller fördjupa vänskapsrelationer. Förut hade jag inte så mycket tid för mina vänner. Jag orkade nästan aldrig ringa till någon och jag lät ofta bli att svara i telefonen för att jag kände mig stressad eller trött. En känsla av systerskap har hjälpt mig otroligt mycket genom jobbiga stunder. Önskar att alla hade fina vänner, någon som lyssnar och peppar, någon att skratta eller gråta med. För hur jobbigt eller hopplöst det än har känts så har jag tänkt att jag inte är ensam, vad som än händer så har jag vänner och familj.