Efter att ha varit föräldraledig började jag på hösten 2011 att arbeta på en förskola. Vi var tre personer som arbetade på en avdelning men mina två kollegor blev ganska snart sjukskrivna, en på deltid och en först då och då för att sedan försvinna helt. Jag som inte är förskollärare tyckte att det var en rolig utmaning att starta en ny avdelning på en redan befintlig förskola, samt att det borde passa väl eftersom jag ändå hade en liten plutt hemma, så livet bestod ändå av blöjbyten och lekar. Men lagom till våren 2012 började jag känna att mitt liv till allför stor del bestod av skrik och höga ljud. På mina händer hade jag svåra eksem som aldrig blev bra så jag hade beställt särskilda handskar att ha under arbetsdagen. Ibland hände det att jag fick sms på kvällen från någon kollega som blivit sjuk och då kliade jag händerna under natten pga stress och oro över arbetsdagen, så när jag vaknade var både jag och sängkläderna blodiga.

 

Stämningen på jobbet var sådär. Många var stressade, en hel del skitsnack förekom. Jag hade fått höra från en kollega hur någon annan pratat illa om mig och tog väldigt illa vid mig. Jag bestämde mig för att lägga ner extra mycket tid på att få alla på förskolan att tycka om mig. Efter några månader kändes det omöjligt, hur mycket jag än försökte hjälpa till, avlasta, vara glad och trevlig, komma med idéer och kreativa förslag, eller ta på mig ansvaret för förskolans femårsgrupp. Någon skvallrade återigen till mig att det var precis just därför jag inte gick hem hos alla - jag var för ambitiös. Då försökte jag mindre, men jag tänkte ofta på hur mycket energi det verkade ta från mig och hur svårt jag hade att acceptera att alla kanske inte tyckte om mig. Samtidigt brottades jag med ett växande dåligt samvete. Jag kände mig som en otillräcklig mamma. Där gick jag och bar runt på någon annans barn, hittade på lekar, myste och gullade med andras barn och blev tröttare och tröttare, fick mer och mer ont i ryggen av det till och från väldigt tunga arbetet. Jag borde spara på det bästa av mig själv till arbetsdagens slut. Jag borde ha mer ork till mitt eget barn. Under våren 2012 började jag vara föräldraledig en dag i veckan. Varje onsdag var jag ledig med mitt eget barn och det blev som mitt vattenhål och ett sätt att få energi. Men det gav mig samtidigt dåligt samvete för vad jag missade på jobbet och på allt strul och problem min föräldraledighet ibland orsakade i form av brist på vikarier och annat.

 

I mars hade det varit ganska jobbigt under några månader. Främst på arbetsplatsen men också i min egen familj hade vi haft det kämpigt med inskolningar, sjukdomar och annat. Jag hade svårt att sova, mitt eksem verkade aldrig försvinna och min rygg värkte. Dessutom hade jag börjat drabbas av en konstig huvudvärk som blev extra jobbig att hantera när jag inte sovit. En förmiddag på jobbet hade jag tunnelseende. Huvudet bultade och det kändes som ett lock för öronen. Jag tyckte att hela kroppen värkte och kände plötsligt att jag måste hem. Jag var rädd för att ramla på ett barn eller skada någon eftersom jag var så yr och svag. När jag sjukskrivit mig och skulle gå hem från jobbet kollapsade jag i en snödriva på gångvägen alldeles utanför. Snön kändes så ljus, mina ögon tårades hela tiden och till sist kom det liksom blxtar så starka att jag inte kunde stå upprätt. Jag kräktes där i snön och gick sedan sakta hem. Först tänkte jag att någon av barnen kanske smittat mig med nåt virus, sen funderade jag över om det kunde vara migrän. Men inget av det gav svar på varför jag hade så svårt att slappna av och sova. Varje natt vaknade jag flera gånger, så det kändes som att jag aldrig drömde, aldrig fick någon djup sömn. Jag bestämde mig för att svaret var att jag fått barn och inte vant mig av vid den upphackade dygnsrytmen ännu.