Svend Brinkmann är en dansk psykologiprofessor som skrivit en bok som är en motpol eller ett alternativ till den utvecklingskultur som råder. På försättsbladet står att denna bok inte handlar om hur man utvecklas utan om hur man står stadigt, inte om hur man hittar sig själv utan hur man förlikar sig med sig själv. Det tilltalade mig och stämmer överens med hur jag själv tänker. Boken är som en slags antisjälvhjälpsbok (men av vad jag förstått det ändå upplagd som en sådan) fylld med humor uppblandat med allvar och tänkvärdheter. Väldigt uppfriskande att läsa och jag ville stryka under eller läsa något högt för min sambo nästan hela tiden.

 

Brinkmann går igenom 7 punkter som han resonerar kring. Några av dessa punkter som jag fastnade extra mycket för är; att sluta känna efter i sig själv, ta på sig nej-hatten, läsa en roman istället för en självhjälpsbok och att dröja vid det förflutna. Jag har själv känt efter att ha varit sjukskriven så länge att jag är så otroligt trött på mig själv och det till synes konstanta pratet och tänkandet på hur det känns, att hitta mig själv, känna efter vad magkänslan säger osv. För att inte tala om det ändlösa mindfulness-stressen...

 

Det finns många kloka citat i den här boken. Här är ett:

 

"Att känna till dina tidigare misstag - och att dröja vid dem utan att för den skull ägna dig åt dem på ett självplågande sätt - hjälper dig att handla gott. Utöver den moraliska lärdom som vi kan hämta ur det förflutna är det också viktigt för vår självförståelse att tänka på vårt liv som utsträckt bakåt i det förflutna - det är här vi finner rötterna till vår identitet."