Jag kan inte minnas att jag före utmattningen hade så svårt att hantera omställningar eller tvära kast. Men nu är det så. Att byta miljö, att ta hand om barn och sedan plötsligt få barnvakt, att ha haft barnvakt och sedan plötsligt inte längre, att vara hemma och sedan resa bort, att ha rest bort och sedan vara hemma igen. Förändringar. Omställningar. Jag känner hur stressnivån stiger, hur kroppen blir orolig och vill dra sig undan från allt. Jag blir liksom långsam men samtidigt rastlös och kan inte sitta stilla. Jag vill bara landa och vara i det trygga, med rutinerna, vardagen, det som jag är van vid.

 

Kanske finns det något smart sätt att hantera dessa känslor, men det har jag inte upptäckt isåfall. Tips emottages tacksamt. När det känns oroligt i mig, när jag ska bearbeta en plötslig omställning, så vill jag liksom bara att tiden ska gå lite. Som för några dagar sedan när jag kom hem från några barnfria dagar i Göteborg. Plötsligt hemma bland, barn, spring, höga ljud, allt det vanliga som ändå kändes ovanligt. Istället för att försöka ta det lite lugnt så springer jag omkring som en tok, ska packa upp allting, städa, fixa, göra. Vill spola fram tiden snabbt så att en dag har gått och jag är tillbaka i vardagslunken. Istället för att sätta mig i soffan och bara vara, långsamt vänja mig vid att vara tillbaka hemma. Kanske är jag bara en sån människa - all in always. Kanske kommer jag alltid ha svårt att hantera omställningar numera - postutmattningstillstånd.