Jag har funderat mycket på om det går att härleda utlösande händelser långt bak i tiden som ligger bakom en utmattning. Så borde det vara. Men jag undrar hur långt tillbaka i tiden det går att gå? Om någon drabbas av utmattningsdepression vid, säg, 45 års ålder, går det då att se utlösande händelser som har legat och bubblat och grott i 20 år? Ibland tänker jag att jag är ett glas som fyllts på med en viss mängd vätska och varje jobbig situation, stress, felprioriteringar etc är en sten som läggs i och därmed höjer vätskenivån tills det till slut rinner över. Att tänka så känns lite tryggt på något sätt, som att jag varit på väg hit hela tiden, det hade inte blivit på något annat sätt. Nu ska jag lära mig att kasta iväg de där stenarna, eller krossa dem istället för att lägga dem i mitt glas.

 

Det är ganska enkelt att se orsakerna till min utmattningsdiagnos det närmsta året innan jag blev sjukskriven. Men när jag tänker tillbaka på mitt liv flera år i förväg så kan jag se samma mönster, samma problematik. Jag har fortfarande sovit för lite, prioriterat fel, tagit på mig alldeles för mycket ansvar, varit projektledare hemma, inte tackat nej och sagt ifrån, jobbat alldeles för mycket.

 

Jag minns våren och sommaren då jag var 25 år. Jag hade skrivit en C-uppsats under våren. Jag gick helt upp i den. Hade papper utspridda i lägenheten. Skrev och tänkte på vad jag skulle skriva så mycket att jag ofta kom på mig själv med att inte ha ä !@#$%^&* på hela dagen och snabbt värmde lite havregrynsgröt på kvällen för att få i mig något. Jag sov knappt. Samtidigt jobbade jag extra på kvällar och helger. Dessutom började jag träna mycket. Jag gick ner i vikt och hade problem med magen, upplevde det som att maten liksom bara rann igenom kroppen utan att tas upp. Alltså precis samma beteende som jag hade 10 år senare i livet. När våren hade blivit till sommar och jag skulle sommarjobba gick det dygn utan att jag sov. Här i norra Sverige är det ljust nästan dygnet runt så jag försökte sova med en mössa på huvudet men det blev ryckigt och hattigt. Till sist hände det något läskigt. Jag kommer ihåg att jag inte sovit något på en hel natt men jag minns inte om jag hade sovit alls nästa natt. Men dagen efter de 2 sömnlösa, eller nästintill, nätterna skulle jag cykla till jobbet. Jag minns det som att jag somnade på cykeln, som att hjärnan bara la ner. Jag och cykeln hamnade i diket och jag liksom blinkade mig vaken, så virrig och trött att jag inte var säker på om det var dröm eller verklighet. Så som det känns efter att inte ha sovit på länge. Efter den händelsen fick jag sömntabletter utskrivet och även något jag skulle ta för magen. Dessutom blev jag sjukskriven en kort tid. Då var jag 25. Om en dryg månad blir jag 36.