Jag vet att det står att detta är en ibland positiv blogg. Och jag tycker att jag är en positiv människa, trots depressioner ibland. Men. Nu ska jag skriva om mina mörkaste tankar, så läs inte om du inte vill.

 

Jag fick diagnosen utmattningsdepression (och senare utmattningssyndrom) för dryga 2 år sedan. Det är inte så lång tid egentligen, har jag förstått nu, även om jag såklart har varit sjuk länge innan jag sökte hjälp. Det märks på de flashbacks jag ibland skriver om. Visst är det så att jag mår mycket bättre nu än hösten 2014. Men det går hela tiden upp och ner. Tänk om det aldrig blir bra? Tänk om jag aldrig kommer att orka rimligt mycket under säg en månads tid? Tänk om jag med mitt sätt att leva har förstört mitt fortsatta liv? Tänk om jag inte kommer att orka vara den mamma jag vill? Tänk om jag alltid kommer att bli sjuk igen, falla tillbaka igen? Jag måste få sätta ord på de tankarna, få lufta dem. Jag måste avdramatisera det faktum att mitt liv antagligen alltid kommer att påverkas av utmattning. I slutändan hjälper det mig att vara positiv.

 

Under några veckor har jag varit väldigt trött. En sommar med barn är ju inte en sommar med den vila som för mig behövs. Så under helgen tog jag paus och åkte bort med några vänner. Till en säng där jag sov och sov och sov. Till sent på morgonen och sen igen på eftermiddagen och sen var jag lika trött på kvällen. Jag vilade och åt. Jag promenerade i skogen på mjuk mossa och i tystnad. Jag hittade kantareller! Jag pratade och lyssnade och skrattade och tittade på OS. Jag tänkte mycket. Och jag märkte hur min kropp är trött, värkande trött efter en promenad. Jag märkte hur jag missade i mina vänners samtal, hur jag inte hängde med, inte hörde, inte tog in. Hur ledsen det gör mig. Jag var glad och fick energi av mina vänner, mina så väldigt fina vänner. Och jag var trött. Åkte hem trött och gick och la mig så trött. Tänkte på hur bra jag har det, på vilket nätverk jag har, att jag inte är ensam, att jag inte har hundra andra sjukdomar eller problem, att allting är relativt. Att det får vara som det är, this too shall pass.

 

Efter den här tiden med den här utmattningen är jag så väldigt less på mig själv ibland. Så irriterad över det faktum att så mycket handlar om min hälsa och hur jag mår. Det här tassandet på tå, om mamma orkar, sänk volymen så inte mamma får ont i huvudet. Så trött på mig själv. Vill krypa ut från mitt skal men vill samtidigt krypa längre in i en skyddande kokong där inga ljud finns och där jag bara kan vara.

 

Jag tror att det kommer att göra mig väldigt gott att arbetsträna, att känna mig delaktig och till nytta för någon annan. Men jag är så rädd för att upptäcka att jag inte orkar det jag vill, att känna att jag har satt ribban jättelågt och ändå inte orkar. Så känns det idag.