Jag hade länge räknat ner dagarna till höstlovet, precis som eleverna. När höstlovet kom skulle jag vila. Då skulle jag sova. Ta det lugnt. Andas. Vara social, göra alla de där sakerna jag aldrig hunnit göra, se alla de där serierna som andra pratade om, läsa minst en bok. Jag hade helt enkelt en lista på saker att göra, utöver alla timmar jag tänkte lägga på att jobba i kapp och förbereda. Det var då jag började känna hur trött jag var. En trötthet som inte gick över, helt öronbedövande och lamslagande, som strålade ut från skelettet till de pulserande tinningarna. Den tog över allting kändes det som och jag blev inte av med den. Det gick inte att sova sig ur den tröttheten, faktum var att det knappt gick att sova. Jag insåg att jag var så trött att jag lätt började gråta, att jag inte kunde koncentrera mig och tappade ord, glömde bort sådant jag aldrig brukar glömma. På söndagen kände jag att jag omöjligt skulle kunna jobba nästa dag. Av alla mina planer för höstlovet hade det inte blivit så mycket. Jag tycktes inte ha förmågan att kunna genomföra saker. Högar med orättade uppgifter stirrade mig i ansiktet varje gång jag gick förbi och de kändes övermäktiga. När jag ringde min kollega på eftermiddagen för att säga att jag blivit sjuk så började jag helt enkelt gråta. Normalt är jag inte en person som gråter på jobbet eller framför kollegor. Nu hade det hänt två gånger på kort tid och jag grät hemma var och varannan dag såväl som kväll.

Min nästa gråtattack kom när jag ringde till vårdcentralen nästa morgon och en trevlig sjuksköterska frågade hur det var med mig. ”Jag tror inte att jag mår så bra. Jag tror att jag håller på att bli knäpp.” Jag fick tid hos en läkare lite senare samma dag och det var då jag möttes av diagnosen utmattningsdepression. Jag blev väldigt förvånad men tog fasta på att jag skulle vara sjukskriven i en hel månad. Strunt samma att de kallade det för utmattningsdepression, för naturligtvis hade jag inte något sådant, men en hel månads vila från jobbet skulle vara fantastiskt. Jag skulle kunna skriva en bok! Jag skulle kunna rätta alla uppgifter jag inte hunnit med. Jag skulle kunna planera nästa so-block. Jag skulle kunna... i mitt huvud kalkylerade jag snabbt vad som skulle göras under november månad. Samtidigt var jag såklart urvriden av den där tröttheten så jag tyckte att jag kunde kosta på mig en dags vila. På väg hem från läkaren konstaterade jag ”Nu kan jag krascha.” Ingen skulle behöva se och ingen skulle komma till skada, förutom jag själv då.

De första dagarna hemma minns jag knappt. Jag sov. Jag stirrade in i väggen. Jag grät. I början försökte jag se de där serierna som jag missat men efter flera försök insåg jag att jag helt enkelt omöjligen skulle kunna följa en handling och läsa subtitles samtidigt. Hur kunde det ha gått till? Inte heller kunde jag läsa en bok så det där med att skriva en bok insåg jag snabbt skulle bli svårt. Efter några dagar började jag se att utmattning kanske inte var en helt felaktig diagnos ändå. Faktiskt verkade det, konstigt nog, som att flera symptom stämde in på mig.

Sömnproblem, svårt att komma ihåg saker och svårt med koncentration. Under lång tid hade jag haft svårt att hantera höga ljud och nivån för vad jag räknade som högt sänktes hela tiden. Jag hörde ingenting när barnen pratade i munnen på varandra. Jag kunde inte längre lyssna på musik vid middagen, något jag brukade älska. Till sist började jag dra mig undan från platser med mycket ljud, vilket innebar att jag till sist inte kunde göra så mycket. Om min dotter glatt gav upp ett litet inlevelsefullt glädjetjut i en lek var det som att varningslampor tändes i mitt huvud och stressen gick från 2 till 100 direkt. Och värken. Jag hade ingen aning om att utmattning kunde innebära så mycket fysisk smärta. Jag hade länge haft ont i ryggen och det hade till sist spridit sig från skuldrorna, till hela högra armen, nacken, axlarna och ibland ländryggen. Jag var konstant spänd och stel. Under de första dagarna hemma kände jag ingenting av detta, kroppen fungerar väl så att den blockerar mycket och tar hand om det den kan hantera just då. Efter några dagar i soffläge hade jag så ont i nacken att det kändes omöjligt att hålla upp huvudet. Jag orkade ofta inte röra mig. Två gånger i veckan träffade jag en sjukgymnast och ibland när jag gick hem efter en timmes bearbetning av ryggen och nacken kände jag som att jag kunde ta djupa andetag för första gången på länge. Redan dagen efter kunde jag känna hur jag spände mig tillbaka i samma stela kroppshållning igen. Sådär höll det på ett bra tag, så länge att jag oroade mig över om jag någonsin skulle kunna träna normalt igen och springa eller känna mig stark. Känna ork. De första dagarn tog jag mig knappt upp. Jag började gå korta promenader med min sambo, men blev yr efter en kort sträcka. Efter någon månad kunde jag gå själv någon kilometer, efter några månader kunde jag gå 5 km, men inte för ofta. Och så höll det på - fram och tillbaka, upp och ner, ett steg fram och två steg tillbaka.