Jag har varit låg de senaste veckorna. Trött, stressad, ledsen. Känt mig mindre positiv än jag brukar. Ingen ork att blogga. Veckan som gått har jag lagt all energi på att vara mamma och läst en del. Trodde att jag skulle vara så glad när sommaren började. Kanske är det just därför, den där pressen jag alltid sätter på mig själv, alla tusen planer, saker jag ska göra, skriva etc. Istället blev det platt fall och jag har velat gömma mig under en sten och känt mig allmänt dålig. Ingenting jag vill skriva särskilt ingående om här, men jag har tänkt på en sak som är ganska upplyftande ändå. Jag brukar tänka på det logiska i att det ofta känns som att många dåliga eller bra saker händer samtidigt. Det är ju rimligt att det känns så. Men på samma sätt kan jag känna när det måste komma en vändning. När spiralen inte kan gå mer neråt, när glaset är tomt eller rinner över. När det vänder. Och nu, när jag helst vill ligga gömd från världen och slå loss alla låsningar i ryggen med en hammare, vet jag att det snart vänder. För det måste det göra. Till sist räcker det. Förhoppningsvis snart.