För en tid sedan fick jag råd från en klok person att vara vaksam på hur jag reagerar, att lägga märket till hur och vad jag gör i olika situationer utan att döma, bara notera och lägga på minnet. På så sätt kan jag samla på mig en större förståelse för mina utmaningar tänker jag. Kanske också förstå vissa saker bättre.

 

Idag är jag hemma med sjukt barn. Vaknade under natten, upptäckte att minsta var väldigt varm och att det blivit vabruari även hemma hos oss. Sms:ade att jag inte kan komma till jobbet idag utan måste vara hemma med sjukt barn. Reagerade i tanken med att vilja formulera ursäkter i mitt sms. Tänkte sedan att dte är ju märkligt, det är inget särskilt som händer idag, inte något viktigt som jag måste slutföra eller så. Sedan gick jag upp, gjorde frukost och kokade kaffe etc. Fick svar på mitt sms, ungefär "Okej, då vet vi". Reagerade på detta med att jag genast ville skriva ett svar att jag kan jobba hemma, att de kan skicka någon uppgift som jag kan göra under dagen. Alltså, hur knäpp jag är ibland (med kärleksfullt tonfall på orden, för sånt behövs). Som att de inte klarar sig utan mig en dag? Som att det är något konstigt att barn blir sjuka? Eller vuxna för den delen? Att jag inte kan reagera med att bara konstatera att jag inte kan jobba och så får det vara med det, sånt är livet. Istället tänker jag precis som jag gjort förut: dåligt samvete, ska kompensera (vet inte ens vad) och annat märkligt. Så, nu noterar jag detta i mina tankar och skriftligt. Och klappar mig själv på axeln, hur knäpp jag än är så är jag värd en klapp på axeln.

 

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att leka med barbie och annat mys. Inga sms om hemma-uppgifter ska skickas från min telefon. Kanske gör vi pannkakor till lunch och ser på Minionerna under en filt i soffan.