Det är så himla konstigt att förstå. Känner alla såhär - hur kunde just jag gå in i väggen/drabbas av utmattning? Jag trodde att jag hade fattat och gått vidare men ibland kommer en slags förundran över mig, hur kunde det bli såhär? Fattar liksom inte riktigt. Det gick så snabbt på slutet, livet, innan jag kraschade. Nu några år senare är det som att det där snabba spelas upp i mitt minne igen extra långsamt, historien vecklar liksom ut sig och blir en berättelse för mig själv att lyssna på. Jag. Det här hände faktiskt mig, min familj. Det här gjorde jag. Såhär var det. Då och då drabbar den mig, den här förundran. Jag måste stanna upp och liksom gå igenom det igen i mitt huvud för att kunna förstå. Jag kan aldrig gå tillbaka till det som var innan. Aldrig. Så konstigt...

Blev förkyld i helgen. Antar att jag kan ha varit extra skör pga sömnbrist och alla baciller som tagit över kroppen. Låg i soffan och orkade ingenting förutom att se på film. Bredvid satt en frisk och pigg 6-åring som hade så mycket att berätta och bubblade av energi. Mitt gamla jag hade kunnat hantera det. Men inte nu. Jag klarar inte av alla ljud samtidigt. Ljud från tv:n, ljud från barn, ljud från annat. De krockar och gör så ont i mitt huvud. Klarar det inte. Så kommer det väl alltid att vara mer eller mindre. Jag måste gå undan och ha helt tyst i långa stunder för att klara av kortare stunder babbel igen. Ibland tänker jag på hur onödigt det är, att det blivit så. Stackars barn liksom... Uppväxt med att konstant höra detta tjat om att sänka volymen, prata tystare, var tyst etc. Usch. Men då hamnar jag i det där med dåligt samvete för ungefär allt. Usch igen. Vilken röra. Idag behöver jag vara snäll med mig själv känner jag. Och njuta av tystnad i ett mörkt rum.