Det är något som skaver i samhället. Utvecklingen snurrar snabbare och vi hinner inte med. Stressen. Livspusslet. Downshiftandet. Terapin. All mindfulness. Lösningar ska finnas för alla, förutom för dem som det inte funkar för. De som har hoppat av hamsterhjulet och inte klarar mer. För det finns många som får djupare problem än två veckors stressrelaterad sjukskrivning. Det finns många som faller ner i hålet gång efter annan. Som kravlar sig upp och tillbaka, går till sitt gamla vanliga kneg och fortsätter kämpa på i det tysta tills bettskenan är söndertuggad.

De här personerna finns överallt. Du ser antagligen någon av dem den här veckan. Det kan vara hon i kassan på din matvarubutik, som inte orkade stanna kvar efter tredje barnet, drog ett för tungt lass för att inte gå in i väggen och lämna sin man. Eller han som läser två utbildningar, samtidigt som han försöker bli känd youtuber och inte längre kan somna på kvällarna utan att ta till hjälp. Det kan vara din chef. Eller din granne. Det kan vara ditt barns lärare. Eller din supertrevliga och vältränade instruktör på gymmet. Du förstår. Det kan vara vem som helst.

Utmattning är inte bara att vara oändligt trött på ett sätt som inte går över. Det kan handla om så många olika sorters fysiska svårigheter. Yrsel, illamående, huvudvärk, all sorts värk i hela kroppen, karpaltunnelsyndrom, koncentrationssvårigheter, svårt att minnas, svårt att hantera ljus och ljud, svårt att sova, svårt att vakna, svimningskänslor eller problem med magen. Det finns säkert flera andra fysiska symptom. Det är helt enkelt ganska svårt att leva.

Utmattning är inte bara fysiska problem. Det kan handla om förstörda relationer. Skilsmässor och separationer. Familjerådgivning. Familjer som går sönder och inte blir hela igen. Alkoholproblem och tablettmissbruk. Sorg. Ekonomiska svårigheter. Att hamna utanför samhället och inte ha någon som hjälper. Allt som väller fram när ytan skrapas på, när locket lyfts. Du förstår.

Utmattning handlar om liv som förändras och antagligen aldrig blir samma. Eller liv som inte förändras, där utmattningen blir ett mönster, en ständig skugga som fortsätter följa en genom livet. Någon arbetstränar och går från 25% till 50% till 75% ivrigt påhejad av omgivningen men kraschar in i samma vägg igen. En annan blir utförsäkrad efter åratal utan förbättring. Någon börjar plugga och vidarutbildar sig inom ett mindre stressigt yrke. En annan flyttar ut på landet, startar eget och arbetar hemifrån. Det finns alla sorter. Några är solskenshistorier som du sett i media, men de allra flesta är vanliga människor som stretar och fightar för att få vardagen att gå ihop. Människor som kämpar med sig själv, mot någon annan, mot arbetsplatsen, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, sjukvården, banken eller csn. Du förstår.

De här personerna finns numera i hela vårt samhälle, i olika åldrar och olika kön. Deras utspridning påverkar oss negativt i flera aspekter, från litet till stort. För det är ju inte bara du som drabbas när dina barn har 7 olika vikarier på en månad på grund av sjukskrivningar. Det är inte bara den sjukskrivna läraren med familj. Det är faktiskt hela skolan, arbetsmarknaden, utbildningssystemet, sjukvården, ekonomin, samhällsresurserna. Ja, du förstår.

Vi beskriver människor som sover lite och arbetar mycket som hjältar. Vi ökar valmöjligheterna för varje människa i tron att det leder till större frihet och därmed större välmående. Ökar informationsflödet. Ökar arbetsuppgifterna för lärare och vårpersonal till att innefatta det som förut var administrativa tjänster. Vi skapar större barngrupper och större klasser. Inför fler öppna kontorslandskap trots att vi har forskning som visar hur svårt vi har att koncentrera oss och därmed prestera i den typen av arbetsmiljö. Vi sparar in tid och vi sparar in pengar. Anordnar kurser där andningstekniker lärs ut. Säljer målarböcker för vuxna som behöver lära sig att koppla av. Ger ut självhjälpsböcker i mängder. Du ansvarar för ditt liv. Lyssna på din intuition och din magkänsla. Gå undan och andas en stund på lunchen. Sök den avkoppling som passar dig. Lär dig att göra mikropauser under arbetsdagen. Vi matar hungriga vargar med ännu fler val och deras aptit ökar. Vi lägger allt ansvar på varje individ.

Vi förändrar inte system. Trots att vi vet vad som orsakar arbetsrelaterad stress. För stor arbetsbelastning, låg möjlighet till återhämtning, låg kontroll över det egna arbetet, bristande arbetsgemenskap, för lite stöd från chefer, brist på erkänsla, uppskattning eller belöning. Trots att vi vet att det kostar samhället åtskilliga miljarder, allt mellan 75 – 100 miljarder beroende på hur det räknas ut, om jag med min utmattade hjärna har förstått det rätt.

Långtidssjukskrivningarna ökar. Allt fler beror på psykisk ohälsa. Allt fler är stressrelaterade. Vi vet det här. Men vi gör inte de förändringar som måste göras. Vad händer när alla quickfixes tar slut? Vad gör vi då? Alla påverkas. Men vilka ska ta ansvar? Förstår du?