Jag har alltid förut, dvs innan jag blev utbränd, tyckt att jag har ganska bra självinsikt, att jag sällan missbedömer vad jag klarar av eller inte klarar av. Problemet för mig har varit att jag alltid haft så väldigt mycket att prestera, ofantligt mycket mer än vad jag tycker att någon annan behöver göra. Gång efter annan har jag gett andra rådet att vila, att tänka på återhämtning och behovet att göra ingenting, medan jag skenheligt tyckt att jag själv minsann inte har sådana behov, eller att jag blivit så väldigt rastlös av att försöka vila eller göra ingenting.

 

Visst har jag vid olika tillfällen snuddat vid frågeställningen varför det är så svårt för mig att vila, varför jag får liksom svår klåda på kroppen vid tanken på att ligga i en hängmatta och slumra till. Men jag har valt att enbart tänka att det är något bra, i hemlighet varit stolt över mig själv för att jag hela tiden preserar, gör, klarar av, uppnår, inte behöver raster. Stolt? Så knäppt. Och i grav brist på självinsikt.

 

Under de snart två år som gått sedan jag drabbades av utmattningssyndrom har mitt självförtroende rasat i botten och min självkänsla fått en ordentlig törn. Nu har jag efter lång tids analys övergått att se på mig själv utifrån, ungefär som i en film. Stackars Sara. Genom ett fågelperspektiv ser jag hur jag är och kan förlåta mig själv alla mina brister och misstag, allt som gjorde att jag hamnade här. För det var länge så svårt att fatta, att verkligen ta in att den här diagnosen stämmer. Till allra största delen för att jag alltid orkar, jag lägger inte av, jag säger inte nej och jag ger inte upp. Jag avslutar. Men den här Sara, hon är ändå en helt okej person. Ibland kan hon mer än hon tror, ibland inte alls så mycket som hon tänkte att hon skulle orka. Och om jag ser på Sara utifrån så känner jag så starkt för henne, hon är ju på ett sätt min bästa vän, den allra viktigaste personen i mitt liv (oj, vad flummigt det här blev) och gör så gott hon kan. För det gör väl de flesta. Hon har inte alltid haft det så lätt, men hon brukar sällan klaga. Hon har ändå kvar sin humor och brukar kunna skratta åt det mesta. Om jag hade träffat henne på en fest så kanske hon inte hade gjort jättestarkt intryck på mig för hon ställer sig gärna i skuggan till en början, men när jag väl gett henne en chans så skulle jag inte vilja vara utan henne. Hon är himla lojal och går att lita på. En ansvarsfull person. Hon är bra på att organisera och fixa saker och hon har alltid ideer och förslag. En påhittig typ som gillar kultur och kreativitet. Och som alltid strävar efter att bli bättre på att laga mat. Hon är nog en sådan person som brukar kallas för en klippa.