Aldrig mer en läsårsplanering

 
Skolan började för två veckor sedan. Jag har sett många bilder på sociala medier från före detta kollegor som tillbringat planeringsdagar någonstans, sådär ivriga och (halv)utvilade som man kan känna sig efter semestern. Jag minns hur jag under de första arbetsdagarna tänkte på alla förbättringar jag skulle göra, hur det inte skulle bli, vad jag hade lärt mig från våren eller från det förra läsåret.
 
Jag ångrar inte mitt beslut att inte arbeta som lärare. Knappt en sekund. Men oj vad jag kan sakna eleverna. Och den där känslan under en lektion, helst när alla är i livliga samtal och diskuterar någon uppgift, eller när det är alldeles tyst och stilla i klassrummet för att alla är djupt försjunkna i att skriva eller läsa. Jag saknar fredagarna, då jag hade högläsning, vilket jag älskar och sedan gick ner till personalrummet och mumsade fika på rasten, vilket jag också älskar. Jag saknar eleverna, klassrummet, alla känslorna som ryms, lektionerna, möjligheterna. Det hade kunnat vara världens bästa jobb.
 
Under veckan har jag läst en bok, en roman om en lärare. Den heter "Inte gå under" (skriven av Malin Hedin) och skildrar hur verkligheten kan se ut för en gymnasielärare i svenska som kämpar för att kunna göra sitt jobb. Hon inser att lärare inte är ett jobb, utan är något en är - alltid. Jag kände igen mig i väldigt mycket, fast verkligheten är till och med värre. Jag slukade den här boken på en dag. Sen dess har jag funderat på vilket knäppt jobb jag hade. Så sorgligt ändå. De där jobben som ska vara ett kall, som en ska brinna för, den där rollen som liksom aldrig går att ta av. Det finns en del av mig som alltid kommer att känna att jag är en svikare som slutade.
 
Jag var en bra lärare, för det mesta. Ibland riktigt bra. Jag älskade att undervisa. Och jag vet så många andra som jag, omtyckta, drivna, med en stor kärlek och omtanke om sina elever - men som inte orkar mer till sist. För det blir så tungt att aldrig vara tillräcklig, att aldrig känna sig färdig, ledig. En del av mig känner att jag vill förändra, påverka, göra skolan bättre. Kämpa för förbättringar, skriva debattartiklar, stå på barrikaderna. Och en annan del känner att jag har gjort mitt nu. Jag är färdig, jag orkar inte mer. Men bara för att jag slutat vara lärare så finns den där personen kvar där inne. Kanske hon alltid kommer att finnas kvar. Kanske det får vara så.
 
 
 
Anonym
2016-09-02 @ 21:27:58

Åh den där känslan av att aldrig vara klar och att inte en nattetid kunna släppa tanken på jobbet. Och den totala tröttheten som fick tårarna att rinna...

Fröken Duktig
2016-09-02 @ 21:30:55
URL: http://frkenduktig.blogg.se/

Åh den där känslan av att aldrig vara klar och att inte en nattetid kunna släppa tanken på jobbet. Och den totala tröttheten som fick tårarna att rinna...

Svar: Ja, det hade jag glömt - rinnande ögon... Oh, those days (and nights). Kram!
Sara




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

utbrandheten.blogg.se

Det här är en opretentiös, personlig och ibland positiv blogg om att drabbas av utmattning.

RSS 2.0